Pulsoximetri är en icke-invasiv metod för att övervaka en persons syremättnad (SO2).Även om dess avläsning av perifer syremättnad (SpO2) inte alltid är identisk med den mer önskvärda avläsningen av arteriell syremättnad (SaO2) från arteriell blodgasanalys, är de två tillräckligt bra korrelerade för att den säkra, bekväma, icke-invasiva, billiga pulsoximetrimetoden är värdefullt för att mäta syremättnad vid klinisk användning.
I sitt vanligaste (transmissiva) appliceringsläge placeras en sensorenhet på en tunn del av patientens kropp, vanligtvis en fingertopp eller örsnibb, eller i fallet med ett spädbarn, tvärs över en fot.Enheten skickar två våglängder av ljus genom kroppsdelen till en fotodetektor.Den mäter den förändrade absorbansen vid var och en av våglängderna, vilket gör att den kan bestämma absorbansen på grund av enbart det pulserande artärblodet, exklusive venöst blod, hud, ben, muskler, fett och (i de flesta fall) nagellack.[1]
Reflektanspulsoximetri är ett mindre vanligt alternativ till transmissiv pulsoximeter.Denna metod kräver inte en tunn del av personens kropp och är därför väl lämpad för en universell applikation som fötter, panna och bröst, men den har också vissa begränsningar.Vasodilatation och ansamling av venöst blod i huvudet på grund av försämrad venös återgång till hjärtat kan orsaka en kombination av arteriella och venösa pulsationer i pannregionen och leda till falska SpO2-resultat.Sådana tillstånd uppstår när de genomgår anestesi med endotrakeal intubation och mekanisk ventilation eller hos patienter i Trendelenburg-position.[2]
Posttid: Mar-22-2019